Långt inlägg, behöver skriva av mig.

I början av teknik så var jag en fjortis. Tråkigt nog men sant. Ville ha all uppmärksamhet som fanns och trodde jag va bäst, men sanningen var den att det var tvärtom. Men jag insåg inte det. Jag levde i min egen bubbla snackade skit och modde bättre av andra. Hur länge höll det tror ni? Inte länge alls. Jag började må rikigt dåligt och blev deprimerad i princip jämt.
Ja och så fortsatte det ett långt tag. Jag och min bubbla.
Men under sommaren eller innan så insåg jag att jag var TVUNGEN att ändra mig då jag märkte att jag verkligen inte passade in med folk i skolan osv. Så jag gjorde det.
Jag hade försökt ändra på andra innan men tror ni det gick bra? Jag fattade inte i början att det var fel på mig, utan försökte ändra på andra runtomkring så jag inte skulle se sanningen.

Men när det var 25% kvar av ettan (vårterminen) så insåg jag att det var jag som hade orealistiska förväntningar och slutade tro att folk skulle anpassa sig efter mig. För herregud, att man ens kan tro det eller tänka sig det. Folk är folk alla lever olika liv under olika omständigheter. Jag trodde i början att alla var som mig. Det är klart att jag inte är perfekt nu, det påstår jag inte. Man är aldrig perfekt MEN. Jag har mognat. Jag börjar se världen runt omkring mig utan att leva i min egen lilla själviska bubbla. Jag har haft många konsekvenser och gjort en HEL del misstag, det gör jag fortfarande. No doubt about it!

Ja alltså man kan inte ändra på andra, utan ska man börja någonstan är det hos sig själv. För det är DÄR problemet ligger. Nu trivs jag i min klass SOM BARA DEN (allmänt oxå) . Jag har inte haft det bättre! Och varför gör jag det? Jo jag har ändrat min syn på saker/attityd.

Nu kanske ni undrar varför jag skrev det här. Och svaret är så simpelt att jag vill bara att vissa ska förstå mig. Folk antar saker hela tiden och detta är sanningen.